Besök

En massa har hänt sedan jag senast skrivit. Jag har haft besök från Finland (två gånger!), jag har rest runt landet (eller länder), jag har avslutat alla mina kurser på University of York, Pernilla har åkt hem och jag har börjat läsa A Song of Ice and Fire-serien för tredje gången och den här gången läser jag alla till slut, förfan. Jag har exakt en vecka kvar i York, och jag har fortfarande en massa att göra – måste städa mitt rum, byka mina kläder och mina lakan, packa, köpa födelsedagspresent åt Timo, ge bort mina kärl och böcker som jag inte vill ha... allt är bara en enda röra just nu. Och jag längtar .

Heidi kom hit i mitten av maj. Heidi är en barndomskompis som jag lärde känna när jag var åtta år gammal, när hennes familj flyttade in i huset mittemot. Jag är fortfarande bra kompis med henne och hennes storasyster, fastän vi alla har gått lite egna vägar – jag bor i Åbo, Heidi i Sverige och Erika i Helsingfors. Heidi är en rastlös människa, och hon ville inte bara se York – hon ville se allt.

Så i York gick vi på murarna, besökte York Dungeon, Castle Museum och deltog i en spökjakt, och vi beställde tåg- och flygbiljetter till både Edinburgh och Dublin. Jag blev släpad över båda städerna tills det gjorde ont i fötterna.

Fastän vi varit vänner så länge (vad blir det, 17 år?) är vi hemskt olika människor – Heidi vill se och uppleva allt, medan jag helst bara vill ta det lugnt och njuta av god mat och dricka och utsikter. I Edinburgh besökte vi Botanical Gardens, några pubar och Edinburgh Castle (som var dyrt), och i Dublin deltog vi i en guidad tur på norra sidan av stan och åkte på en sightseeingbuss när det började göra ont i fötterna.

En sak lärde jag mig under den här resan – jag vill aldrig mer bo på hostell, speciellt om jag måste dela rum med främlingar. Det är jobbigt.

Den första juni åkte jag till London för att träffa Olivia och Jannica, och med dem kollade vi musikalen Dreamgirls och gick på en guidad Harry Potter-tour genom stan (som ärligt sagt inte var så bra), och följande dag kom vi alla tillsammans till York. De verkade bli väldigt förtjusta i den här staden, och jag tror det var genom dem som jag första gången insåg hur fin den egentligen är. 

På måndagen kommer Timo, och på tisdagen åker vi tillsammans till London och tillbringar några dagar där innan vi flyger hem till Finland. Det ska bli så härligt att se honom igen, och så skönt att inte längre vara så långt ifrån varandra. Jag saknar Finland så otroligt mycket - och ju närmare datumet kommer, desto långsammare tycks tiden gå. Odottavan aika on pitkä, eller hur var det?

Ella Nordberg
12.06.2018 kl. 21:35

Picnic

Idag hade vi den första riktigt varma dagen i York, och nordeuropéer som vi är så måste vi ju utnyttja situationen! Vi firade solskenet genom att ha en picnic på campusområdet, och där satt vi i flera timmar och bara njöt! Som en tvättäkta blekis brände jag ju mig förstås, men det var värt det, skulle jag säga :)

Sommarvädret får mig faktist att längta hem mer än någonsin, för Åbos sommar är något så fint, med åstrand och åbåtar och alla små härliga caféer längs med ån. Det var mycket med å. (Ironiskt nog är ån i sig själv inte speciellt fin.) Men det är bara något så avslappnande med att sitta ute nära vatten. 

Det känns skönt att ha människor att umgås med som påminner en om hemmet. Inget fel på britterna heller, men måste säga att jag under det här utbytet inte riktigt verkar ha kommit in på det där med att skaffa nya kompisar - jag har helt enkelt inte energin för det. Visst ser jag mina flatmates varje dag och visst hälsar vi och utbyter "How are yous" men djupare än så har det inte gått för mig. Konstigt nog är jag helt okej med det. Poängen med ett utbyte är väl att man ska skaffa en massa nya kontakter och komma in i den nya kulturen men det känns som att jag har ett liv som väntar på att få börja hemma i Finland - jag och min pojkvän ska flytta ihop, jag inleder sista året av mina studier, ska skriva min gradu och borde dessutom komma på vad jag vill börja arbeta med. Jag vill bara få det igång. Det här är mitt andra utbyte dessutom och det känns som att jag liksom redan upplevt det här.

Men medan jag väntar på att få komma hem är jag glad att jag har de här tjejerna att umgås med. 

Ella Nordberg
18.04.2018 kl. 23:51

Day Trip

Över veckoslutet bestämde jag och ett par kompisar att åka till Windermere Lake District. Vi har haft väldigt mycket fritid här på universitetet på grund av att pausen mellan vår- och sommarterminen är fyra veckor lång, och det här året blev den nästan sex veckor på grund av att föreläsarna strejkade under de sista veckorna av vårterminen. Detta tillsammans med det faktumet att vi är utbyteselever och inte egentligen har någonstans att ta vägen från campus har lett till att man blivit ganska trött på att inte ha något fiffigt att göra - vilket gjorde att en random resa till en främmande stad bara för skojs skull verkade som en bra idé. 

På lördagen steg vi alla alltså upp lite efter klockan 6 på morgonen för att hinna till mötesplatsen före 8. Bussresan till Windermere tog över tre timmar och vi såg inte solen på hela vägen. När vi väl kom till Windermere regnade det dessutom. Detta gjorde att vi inte ville gå omkring alltför mycket ute i det blöta, så istället hittade vi en mysig liten restaurang som var fullproppad och serverade jättegod mat (jag minns ju såklart inte vad restaurangen hette, så typiskt, men den var toppen). 

Efter lunchen bestämde vi för att åka på en båttur över sjön trots att vädret inte var speciellt vackert. Vid stranden såg vi en massa enorma svanar som var så tama att turister stod och matade och tog selfies med dem, medan vi höll oss på säkert avstånd. 

Lake Windermere är den största sjön i hela Storbritannien, och trots att det var mulet och regnigt var båten full av människor. Vi roade oss mest med att ta selfies, och fastän vi inte riktigt gjorde nånting produktivt under hela dagen hade jag faktiskt riktigt roligt. Det kändes skönt att göra nånting socialt igen, för för att vara helt ärlig har jag inte riktigt haft energi att gå ut och aktivt skaffa nya vänner och vara social. Jag bara orkar inte. Kanske jag bara håller på att bli gammal.

Under hemresan gjorde jag inte så mycket annat än lyssnade på musik, speciellt Frank Turner, som jag bara aldrig blir trött på. Det är bara nånting så fint i hans sätt att sjunga - det är rått, ärligt och bara utstrålar hans passion för musik, något som jag tycker har så gott som försvunnit från mainstream-musiken. Dessutom har många av hans sånger jättefin lyrik. Jag rekommenderar varmt, upptäckte honom själv genom en kompis.

 

And I still believe in the saints
Yeah, in Jerry Lee and in Johnny and all the greats
And I still believe in the sound
That has the power to raise a temple and tear it down

 

And I still believe in the need
For guitars and drums and desperate poetry

And I still believe that everyone
Can find a song for every time they've lost and every time they've won
So just remember, folks, we're not just saving lives, we're saving souls, and we're having fun

 

And I still believe
Now who'd have thought, that after all
Something as simple as rock and roll would save us all?

Now who'd have thought, after all
Something so simple, something so small

 

Who'd have thought, after all
It's rock and roll?

 

Frank Turner: I Still Believe

 

Ella Nordberg
10.04.2018 kl. 00:19

Ella, 25 år, Åbo Akademi, språkstuderande.

 

Jag skapade den här bloggen som ett sätt att fördriva min tid under lovet på University of York, var jag tillbringar de sex första månaderna av 2018 på språkpraktik.

Jag tror det främst blir en kanal för mina tankar och åsikter, min vardag och mina problem. Vem vet, kanske jag kläcker ur mig något fiffigt. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

Juni 2018

Besök

April 2018

PicnicDay Trip