Besök

En massa har hänt sedan jag senast skrivit. Jag har haft besök från Finland (två gånger!), jag har rest runt landet (eller länder), jag har avslutat alla mina kurser på University of York, Pernilla har åkt hem och jag har börjat läsa A Song of Ice and Fire-serien för tredje gången och den här gången läser jag alla till slut, förfan. Jag har exakt en vecka kvar i York, och jag har fortfarande en massa att göra – måste städa mitt rum, byka mina kläder och mina lakan, packa, köpa födelsedagspresent åt Timo, ge bort mina kärl och böcker som jag inte vill ha... allt är bara en enda röra just nu. Och jag längtar .

Heidi kom hit i mitten av maj. Heidi är en barndomskompis som jag lärde känna när jag var åtta år gammal, när hennes familj flyttade in i huset mittemot. Jag är fortfarande bra kompis med henne och hennes storasyster, fastän vi alla har gått lite på egna vägar – jag bor i Åbo, Heidi i Sverige och Erika i Helsingfors. Heidi är en rastlös människa, och hon ville inte bara se York – hon ville se allt.

Så i York gick vi på murarna, besökte York Dungeon, Castle Museum och deltog i en spökjakt, och vi beställde tåg- och flygbiljetter till både Edinburgh och Dublin. Jag blev släpad över båda städerna tills det gjorde ont i fötterna.

Fastän vi varit vänner så länge (vad blir det, 17 år?) är vi hemskt olika människor – Heidi vill se och uppleva allt, medan jag helst bara vill ta det lugnt och njuta av god mat och dricka och utsikter. I Edinburgh besökte vi Botanical Gardens, några pubar och Edinburgh Castle (som var dyrt), och i Dublin deltog vi i en guidad tur på norra sidan av stan och åkte på en sightseeingbuss när det började göra ont i fötterna.

En sak lärde jag mig under den här resan – jag vill aldrig mer bo på hostell, speciellt om jag måste dela rum med främlingar. Det är jobbigt.

Den första juni åkte jag till London för att träffa Olivia och Jannica, och med dem kollade vi musikalen Dreamgirls och gick på en guidad Harry Potter-tour genom stan (som ärligt sagt inte var så bra), och följande dag kom vi alla tillsammans till York. De verkade bli väldigt förtjusta i den här staden, och jag tror det var genom dem som jag första gången insåg hur fin den egentligen är. 

På måndagen kommer Timo, och på tisdagen åker vi tillsammans till London och tillbringar några dagar där innan vi flyger hem till Finland. Det ska bli så härligt att se honom igen, och så skönt att inte längre vara så långt ifrån varandra. Jag saknar Finland så otroligt mycket - och ju närmare datumet kommer, desto långsammare tycks tiden gå. Odottavan aika on pitkä, eller hur var det?

Ella Nordberg
12.06.2018 kl. 21:35

Picnic

Idag hade vi den första riktigt varma dagen i York, och nordeuropéer som vi är så måste vi ju utnyttja situationen! Vi firade solskenet genom att ha en picnic på campusområdet, och där satt vi i flera timmar och bara njöt! Som en tvättäkta blekis brände jag ju mig förstås, men det var värt det, skulle jag säga :)

Sommarvädret får mig faktist att längta hem mer än någonsin, för Åbos sommar är något så fint, med åstrand och åbåtar och alla små härliga caféer längs med ån. Det var mycket med å. (Ironiskt nog är ån i sig själv inte speciellt fin.) Men det är bara något så avslappnande med att sitta ute nära vatten. 

Det känns skönt att ha människor att umgås med som påminner en om hemmet. Inget fel på britterna heller, men måste säga att jag under det här utbytet inte riktigt verkar ha kommit in på det där med att skaffa nya kompisar - jag har helt enkelt inte energin för det. Visst ser jag mina flatmates varje dag och visst hälsar vi och utbyter "How are yous" men djupare än så har det inte gått för mig. Konstigt nog är jag helt okej med det. Poängen med ett utbyte är väl att man ska skaffa en massa nya kontakter och komma in i den nya kulturen men det känns som att jag har ett liv som väntar på att få börja hemma i Finland - jag och min pojkvän ska flytta ihop, jag inleder sista året av mina studier, ska skriva min gradu och borde dessutom komma på vad jag vill börja arbeta med. Jag vill bara få det igång. Det här är mitt andra utbyte dessutom och det känns som att jag liksom redan upplevt det här.

Men medan jag väntar på att få komma hem är jag glad att jag har de här tjejerna att umgås med. 

Ella Nordberg
18.04.2018 kl. 23:51

Day Trip

Över veckoslutet bestämde jag och ett par kompisar att åka till Windermere Lake District. Vi har haft väldigt mycket fritid här på universitetet på grund av att pausen mellan vår- och sommarterminen är fyra veckor lång, och det här året blev den nästan sex veckor på grund av att föreläsarna strejkade under de sista veckorna av vårterminen. Detta tillsammans med det faktumet att vi är utbyteselever och inte egentligen har någonstans att ta vägen från campus har lett till att man blivit ganska trött på att inte ha något fiffigt att göra - vilket gjorde att en random resa till en främmande stad bara för skojs skull verkade som en bra idé. 

På lördagen steg vi alla alltså upp lite efter klockan 6 på morgonen för att hinna till mötesplatsen före 8. Bussresan till Windermere tog över tre timmar och vi såg inte solen på hela vägen. När vi väl kom till Windermere regnade det dessutom. Detta gjorde att vi inte ville gå omkring alltför mycket ute i det blöta, så istället hittade vi en mysig liten restaurang som var fullproppad och serverade jättegod mat (jag minns ju såklart inte vad restaurangen hette, så typiskt, men den var toppen). 

Efter lunchen bestämde vi för att åka på en båttur över sjön trots att vädret inte var speciellt vackert. Vid stranden såg vi en massa enorma svanar som var så tama att turister stod och matade och tog selfies med dem, medan vi höll oss på säkert avstånd. 

Lake Windermere är den största sjön i hela Storbritannien, och trots att det var mulet och regnigt var båten full av människor. Vi roade oss mest med att ta selfies, och fastän vi inte riktigt gjorde nånting produktivt under hela dagen hade jag faktiskt riktigt roligt. Det kändes skönt att göra nånting socialt igen, för för att vara helt ärlig har jag inte riktigt haft energi att gå ut och aktivt skaffa nya vänner och vara social. Jag bara orkar inte. Kanske jag bara håller på att bli gammal.

Under hemresan gjorde jag inte så mycket annat än lyssnade på musik, speciellt Frank Turner, som jag bara aldrig blir trött på. Det är bara nånting så fint i hans sätt att sjunga - det är rått, ärligt och bara utstrålar hans passion för musik, något som jag tycker har så gott som försvunnit från mainstream-musiken. Dessutom har många av hans sånger jättefin lyrik. Jag rekommenderar varmt, upptäckte honom själv genom en kompis.

 

And I still believe in the saints
Yeah, in Jerry Lee and in Johnny and all the greats
And I still believe in the sound
That has the power to raise a temple and tear it down

 

And I still believe in the need
For guitars and drums and desperate poetry

And I still believe that everyone
Can find a song for every time they've lost and every time they've won
So just remember, folks, we're not just saving lives, we're saving souls, and we're having fun

 

And I still believe
Now who'd have thought, that after all
Something as simple as rock and roll would save us all?

Now who'd have thought, after all
Something so simple, something so small

 

Who'd have thought, after all
It's rock and roll?

 

Frank Turner: I Still Believe

 

Ella Nordberg
10.04.2018 kl. 00:19

Något nytt

För alla som känner mig kan det vara överraskande att höra att jag börja gymma regelbundet - and what's more, jag NJUTER av det! I januari bestämde jag och min pojkvän att vi måste göra en livsstilsförändring, för vi var värsta Netflix & chill-paret, och det började synas. Så jag tog mig själv i kragen och blev medlem på York Sport Village - vilket var ganska dyrt och därför fick fungera som motivation att faktiskt få mig själv i gång. 

Jag bestämde att gå på gym varannan dag - då skulle jag varje vecka träna 3-4 ggr, alltså sådär passligt. För att verkligen få mig att faktiskt gå till gymmet bestämde jag att jag varje gång skulle boka en jumppatimme - joga, body pump eller pilates t.ex., för det skulle tvinga mig att vara på plats en viss tid varje gång. Efter gruppträningen styrketränar jag i ungefär en timme, och på två korta månader har jag blivit betydligt starkare (märks allra bäst med handvikter, för jag började med 4 kg och är nu uppe i 12 kg).

Men vad jag allra mest önskade mig var att jag skulle bli smalare. Jag har burit extra fett kring midjan ända sen puberteten, och med tanke på hur dåliga mina levnadsvanor var innan tänkte jag att jag skulle se en förändring direkt. Nå, det gjorde jag inte, och gör det inte ännu heller fastän jag vet att jag gått ner i vikt, åtminstone lite. Allra mest har mina armar och ben förändrats - de är fastare och muskulösare än tidigare. Ändå sitter magen kvar, och verkar inte ha bråttom nånstans. Men så kom jag på att fast jag styrketränar ganska mycket så konditionstränar jag väldigt lite - jag hade tänkt att jumppatimmarna räknades som konditionsträning, men insåg att fastän pulsen stiger så är jag väldigt sällan andfådd, vilket man ju borde vara när man tränar. Så därför tänkte jag att jag börjar jogga om en vecka eller så - måste först vänja mig lite och använda mer crosstrainern innan jag vågar mig ut i naturen.  

Vid sidan om träningen äter jag också betydligt bättre, och håller koll på kalorimängden med MyFitnessPal. Dessutom upptäckte jag nånting som kallas intermittent fasting, var man endast äter inom en viss tidsram per dag (jag följer 16/8-metoden). Måste säga att fastandet inte verkar ha gjort mycket för min figur, men det har gett mig en viss rutin i mitt ätande som jag inte hade förut. Jag äter 3 ggr/dag och är typ aldrig hungrig, vilket betyder att snackandet har så gott som lämnats bort. Förut åt jag massor med choklad, men nuförtiden längtar jag inte ens efter det längre. Det hade ingen förväntat sig, allra minst jag själv.

Det är en lång väg ännu till min idealvikt, och processen är så jävla långsam. Men jag tror (och hoppas) att om jag fortsätter så här och har lite tålamod så kommer jag nog att se de resultaten som jag längtar efter. Och även om jag endast blir starkare och friskare, är det ju inte heller så dåligt.

Ella Nordberg
04.04.2018 kl. 14:35

Min älskling

För en vecka sedan fick jag väldigt efterlängtat besök efter tre långa månader - min pojkvän flög äntligen till England för att hälsa på mig. Vi har inte varit tillsammans speciellt länge, inte ens ett helt år, men innan jag åkte tillbringade vi nästan varenda dag tillsammans, och man blev så van i den andras sällskap. Därför var det så oväntat när vi kramades på flygfältet att det kändes så främmande, och så konstigt. Jag vet inte om det berodde på att vi inte setts eller på att jag bara inte blivit kramad på länge, men som tur så gick den känslan om ganska fort - och dessutom sa han att det var lika konstigt för honom. 

Vi hade inte speciellt mycket planerat för hans visit, den enda agendan var bara att få vara tillsammans, så resten var inte så viktigt. Vi lyckades ta en tur i Yorkshire Museum och kollade också in Clifford's Tower, en ruin i Yorks centrum som bl.a. funktionerat som ett fängelse under medeltiden. Måste säga att jag hade hoppats på mer av vyn - tornet ligger på en liten kulle så jag såg fram emot att ta in hela York - men vädret var grått och alla byggnader av tegel, så utsikten var ganska enformig och inte speciellt vacker. Antagligen skulle det ha sett bättre ut på sommaren.

Vi kollade också in York Minster och skulle gärna ha gått in, men eftersom det kostade bestämde vi oss för att skippa det och gå på en drink istället. Typiskt Ella, skulle alla som känner mig säga.

Tiden gick helt för fort och när han åkt hem funderade jag mycket på hur lycklig jag är över att ha honom i mitt liv. Jag tror inte det skulle vara möjligt att hitta någon bättre för mig - han är snäll, rolig, lite nördig och så hängiven. Jag får höra dagligen att jag är vacker, att han saknar mig och vill göra mig lycklig. När jag åker tillbaka till Finland kommer vi att flytta ihop, och det känns så bra, och så naturligt. Fastän vi varit tillsammans en så kort tid känns det som att det här förhållandet kommer att vara länge. 

Det att jag har min pojkvän har också fått mig att fundera på hur mycket skit jag och mina vänner tidigare har accepterat av pojkvänner och kk:n i våra liv. Det känns ofattbart att man överhuvudtaget gått med på att utsättas för sådant (och här inkluderar jag allt mellan himmel och jord, från onödigt drama till otrohet). Också det att man har blivit förtjust i människor som är så fel för en, som inte bryr sig alls, och trott att det är möjligt att ändra på dem. Sånt skit alltså. Om den där killen som man tycker så mycket om inte "är redo" för ett förhållande, inte alls anstränger sig för att hålla kontakt, prioriterar allt annat över dig, undviker att träffa dina kompisar eller familj och vägrar kalla dig sin flickvän (medan du alltså vill ha ett seriöst förhållande) - DUMPA HONOM och gå vidare. Han är inte rätt för dig, punkt slut. 

När man hittat någon bra behöver man inte sitta flera timmar med sina tjejkompisar och spekulera över hur han känner för dig, för man vet. Han säger det, han visar det. Han gör det klart för dig att du är viktig. Du behöver inte fundera på om han träffar andra kvinnor eller om han hittar någon snyggare än du. Jag menar såklart inte att man själv aldrig behöver anstränga sig i ett förhållande när man hittat "den rätta" (eller vad man nu ska kalla det), men man ska aldrig behöva ifrågasätta om människan du är i ett förhållande med verkligen älskar dig eller inte. Den rätta personen ger ingen orsak till det.  

Poängen är alltså den - var aldrig tillsammans med någon som inte är villig att erbjuda lika mycket som du är. Det är en enkel grundregel som kan vara svår att följa, men det lönar sig, jag lovar.

Ella Nordberg
03.04.2018 kl. 23:38

Nytt försök

Det är en tid sedan jag försökt ta mig an att börja skriva en blogg eller dagbok. Jag har alltid varit väldigt dålig på sånt, främst för att idén av att ha någonting att titta tillbaka till är intressantare än själva processen att skapa det. Dessutom vet jag aldrig vad jag ska säga - vad kommer jag själv, eller andra människor som läser min text, att finna intressant? Varje gång jag läst en gammal dagbok har jag bara känt skam på grund av hur barnslig min text verkar, vilket egentligen är helt förståeligt, för nästan alla mina dagboksförsök har uppstått när jag var ett barn. Jag hoppas att det går bättre den här gången.

Jag befinner mig för tillfället i York, England, var jag har bott nu i tre månader, och kommer att bo ända till mitten av juni. Jag bor på Goodricke College, ett av campusarna, och här händer ingenting just nu. Det är lov, och de flesta som bor här har åkt hem, så det är nästan öde här. Det finns inte heller hemskt mycket att göra. Den här bloggens främsta funktion just nu är att få tiden att gå lite snabbare för mig i väntan på att sommarterminen ska börja.

 

Så här ser det ut här för tillfället (typiskt engelskt väder). Bilden är tagen genom mitt fönster. 

 

Mitt utbyte i York fungerar som min språkpraktik inför min magisterexamen i engelska språket och litteraturen. När jag kommer hem igen har jag endast ett år kvar av mina studier på Åbo Akademi, och för att vara helt ärlig så är den tanken väldigt skrämmande, främst för att jag inte har någon aning om vad jag vill göra när jag väl blir färdig (vilket inspirerade bloggnamnet "Jag vet inte vad fan jag håller på med", för det gör jag inte - yrkesmässigt eller annars).

 

 

Jag har aldrig riktigt haft en klar bild av vad jag vill göra när jag blir stor. Det fanns en tid i mitt liv då den tanken gav mig ångest. Jag menar inte att jag inte skulle oroa mig alls över den saken längre, men jag har länge ändå varit ganska säker på att jag nog kommer att hitta "min grej" i något skede. Om det tar lite längre gör det ingenting. Som en av mina kompisar sa åt mig en gång, så är tjugoårsåldern den åldern då det är helt okej att försöka olika saker och arbeta med lite ett och annat tills man hittar sin egen grej. Det tyckte jag var upplyftande, och dessutom väldigt sant. Även om jag inte vill bli språklärare finns det nog många saker som jag kan göra istället, och det måste ju absolut inte ha nånting att göra med mina studier om det bara råkar vara något jag trivs med. Som tur har jag aldrig brytt mig om att bli speciellt rik, för då skulle jag nog känna mig mer stressad. Så länge jag har råd att försörja mig själv kan jag anse mig vara riktigt lyckligt lottad. 

Men för tillfället koncentrerar jag mig bara på att bli färdig.

Ella Nordberg
02.04.2018 kl. 20:02

Ella, 25 år, Åbo Akademi, språkstuderande.

 

Jag skapade den här bloggen som ett sätt att fördriva min tid under lovet på University of York, var jag tillbringar de sex första månaderna av 2018 på språkpraktik.

Jag tror det främst blir en kanal för mina tankar och åsikter, min vardag och mina problem. Vem vet, kanske jag kläcker ur mig något fiffigt.